Kameran var en enkel apparat av mässing, inte mycket större än en knytnäve. Inuti låg små bitar röntgenfilm, och framför en liten öppning fäste Rosalind Franklin och hennes student Raymond Gosling en tunn fiber som de hade dragit ur en DNA-lösning. Sedan riktade de en smal röntgenstråle mot öppningen i timmar eller dagar för att få fram en enda bild. Våren 1952, på King’s College London, gav en av exponeringarna det skarpaste diffraktionsmönster de dittills hade sett. Ändå var bilden inte perfekt: mönstret låg snett och var avskuret i ena kanten, eftersom filmhållaren inne i kameran hade glidit.
Bilden kallas fotografi 49. Samma dag som Franklin såg den började hon en ny exponering av samma prov, och den blev fotografi 51, den mest berömda bilden i molekylärbiologins historia. I mer än ett halvt sekel har den gängse berättelsen varit att Franklin inte förstod vad hennes egen bild visade. En artikel som publicerades den 5 oktober 2026 i tidskriften Journal of the History of Biology hävdar motsatsen, och den bygger sina argument på det bortglömda fotografiet som kom först.
Den gängse berättelsen kommer till stor del från James Watson. Enligt hans version visade Maurice Wilkins honom 1953 ett av Franklins DNA-fotografier på King’s, och Watson fick en uppenbarelse. ”I samma ögonblick som jag såg bilden tappade jag hakan och pulsen började rusa”, skrev han. I sin självbiografi Dubbelspiralen från 1968 beskrev han bilden som sitt stora genombrott: ”Det svarta korset av reflexer som dominerade bilden kunde bara uppstå ur en helixformad struktur.”
Andra upprepade att Franklin hade sett samma mönster utan att förstå det. Horace Judson, som skrev den mest kända journalistiska skildringen av upptäckten, menade 1979 att mönstret skrek ”helix”, men att Franklin i nästan tio månader vände ryggen åt sin egen upptäckt.
Bakom den nya artikeln står en vetenskapshistoriker och en kristallograf: Alistair Sponsel vid Science History Institute i Philadelphia och Brian Sutton vid King’s College London. Deras svar till Judson är rakt på sak. Fotografi 51 skrek ”helix” så tydligt, skriver de, just för att Rosalind Franklin ville att det skulle göra det.
Watsons version levde länge delvis eftersom det finns en lucka i källorna. Franklins laboratorieanteckningar var oftast noggranna, men om fotografi 51 säger de lite. Sponsel och Sutton vände sig därför till den tidigare bilden och upptäckte att Franklin hade skrivit utförliga anteckningar om fotografi 49, trots dess skönhetsfel. Enligt deras tolkning visste hon att bilden visade en helix, samma insikt som Watson senare tog åt sig äran för, och det var därför hon gjorde en ny och bättre version. Fotografi 51 togs alltså för att publiceras. Det var inte, som vissa har påstått, en provbild som Franklin ansåg oviktig.
Det stämmer med hur kollegor beskriver hennes sätt att arbeta. Franklin ”var en experimentell perfektionist”, säger kristallografen Elspeth Garman. En bild med en filmhållare som glidit var tillräckligt bra för att säga Franklin något, men inte tillräckligt bra för att visa för andra.
Hon arbetade medvetet långsamt. Under 1952 gjorde hon och Gosling en lång och mödosam matematisk analys av röntgenbilderna, och Franklin var bestämt emot att bygga teoretiska modeller innan hon hade data. ”Vi ska inte spekulera, vi ska vänta, vi ska låta fläckarna på det här fotografiet berätta för oss vad strukturen är”, sa hon.
Fläckarna ledde henne mot svaret. Hennes anteckningsbok visar att hon i februari 1953 hade tänkt sig en helix för DNA:s B-form, men att hon var osäker på antalet kedjor. Aaron Klug, som gick igenom hennes papper efter hennes död, hittade senare ett utkast till en artikel, daterat den 17 mars 1953, som visar att hon redan hade kommit fram till rätt struktur. Nyheten om Watsons och Cricks modell nådde King’s dagen därpå.
Den 25 april 1953 publicerade tidskriften Nature tre artiklar om DNA:s struktur. Watson och Crick nämnde Franklin bara i en fotnot. Wilkins och Franklins egna artiklar trycktes efter deras, i samma nummer, och såg ut att bara stödja modellen. Senare medgav Watson och Crick att det utan Franklins data ”hade varit högst osannolikt, om inte omöjligt” att ta fram deras struktur.
Franklin dog i äggstockscancer 1958, 37 år gammal. Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1962 gick till Crick, Watson och Wilkins, och priset delas aldrig ut efter döden. Först 1999 sa Watson att ”Franklins fotografi var den avgörande händelsen”, skriver Garman.
Fysikern och historikern Robert Crease satt en gång och lyssnade på en föreläsningsserie med Watson vid Brookhaven National Laboratory. Efter den första föreläsningen, om händelserna kring upptäckten, fanns det tid för en fråga. En kvinna räckte upp handen. ”Dr Watson”, sa hon, ”jag undrar om ni kunde säga lite mer om Rosalind Franklins bidrag till upptäckten av DNA.” Några i publiken applåderade.