Den sydafrikanska domaren Navi Pillay får Nobels fredspris

När Navi Pillay fick höra att hon hade tilldelats Nobels fredspris trodde hon först att någon skämtade med henne. ”Som jurist och domare vill jag ändå kontrollera att det stämmer”, sa hon. Pillay är 85 år och kommer från Sydafrika. Hon började sin bana i Durban, där hon försvarade människor som kämpade mot apartheid, och har sedan dess suttit som domare i tre internationella domstolar.

Men beskedet var sant. Fredagen den 9 oktober 2026 meddelade Norska Nobelkommittén i Oslo att årets pris skulle gå till Navanethem ”Navi” Pillay ”för hennes insatser för att främja fred och internationell rätt”. Hon valdes ut bland fler än 280 nominerade. Bara några timmar senare införde USA:s regering sanktioner mot Internationella brottmålsdomstolen, där Pillay en gång själv var domare.

Kommittén kallade henne ”en av vår tids modigaste och viktigaste jurister”. Enligt kommittén kom priset i ett läge där ”det internationella rättssystemet står under enormt tryck och dess institutioner utsätts för angrepp”. Kommitténs ordförande Jørgen Watne Frydnes sa att hon hade spelat en ”avgörande roll för att krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord lagförs”. När han presenterade priset beskrev han hur hennes arbetsliv hänger ihop: ”En röd tråd löper från hennes tidiga arbete som försvarare av Nelson Mandela och andra som reste sig mot apartheid, till hennes tjänstgöring som domare i några av vår tids viktigaste internationella rättsfall”.

Den röda tråden börjar i Clairwood, en stadsdel i Durban. Där föddes Pillay den 23 september 1941 i en familj med tamilskt ursprung från Indien. När hon var tio år skrev hon en skoluppsats om att svarta fick hårdare straff än vita i de sydafrikanska domstolarna. Hon hade varken tillgång till radio eller tidningar. I stället byggde hon sitt resonemang på det hon hade snappat upp när föräldrar och lärare pratade. Den lokala indiska befolkningen samlade in pengar som hjälpte henne att betala studierna vid University of Natal. Där tog hon en kandidatexamen 1963 och en juristexamen 1965. På universitetet var de flesta lektioner och examensceremonier uppdelade efter hudfärg.

Hon gick i lära hos Narainsamy Thumbi ”N.T.” Naicker, som var medlem i den förbjudna Afrikanska nationalkongressen, ANC. Naicker satt ofta i husarrest och var därför beroende av att unga Pillay kunde företräda hans klienter i rätten. År 1967 blev hon den första icke-vita kvinnan i provinsen Natal att öppna en egen advokatbyrå. Hon har själv sagt att hon inte hade något annat val: ”Ingen advokatbyrå ville anställa mig, eftersom de menade att de inte kunde låta vita anställda ta order från en färgad person.” Som icke-vit advokat under apartheid fick hon inte heller gå in i en domares tjänsterum.

Under 28 år försvarade hon aktivister från ANC, Unity Movement, Black Consciousness Movement och Azapo. Hon bidrog också till att avslöja den tortyr och de usla förhållanden som politiska fångar utsattes för. Senare studerade hon vid Harvard, där hon tog en masterexamen i juridik 1981 och en doktorsexamen 1988. År 1995 utsågs hon till domare i Sydafrikas högsta domstol, High Court. Hon var den första icke-vita kvinnan på den posten.

Samma år föreslog president Nelson Mandela och hans justitieminister Dullah Omar henne som domare i Internationella brottmålstribunalen för Rwanda. Tribunalen hade inrättats för att döma de ansvariga för folkmordet 1994. Pillay arbetade där i åtta år, varav fyra som tribunalens ordförande. Under de första fyra åren var hon den enda kvinnan bland domarna.

Tribunalen låg i Arusha i Tanzania och hade under de första åren dåligt rykte. Den nederländska tidningen Algemeen Dagblad skrev vid den tiden att den mest var känd för att vara långsam och illa organiserad. Efter fyra år hade 31 misstänkta gripits, men bara fem av dem stod inför rätta. Sedan, den 2 september 1998, fälldes Jean-Paul Akayesu för folkmord och brott mot mänskligheten. Akayesu hade varit borgmästare i kommunen Taba under folkmordet. Han dömdes på nio av de femton åtalspunkterna, bland annat för mord, våldtäkt och tortyr. Det var första gången någonsin som en internationell domstol fällde någon för folkmord.

Pillay var en av domarna i målet. Domen blev ett internationellt prejudikat, eftersom den slog fast att våldtäkt och sexuella övergrepp kan utgöra folkmord. Många tutsikvinnor hade sökt skydd i Taba, och domstolen kom fram till att Akayesu hade beordrat en milisgrupp att ge sig på civila kvinnor och våldta dem. Det var också första gången en sådan tribunal dömde en enskild person för våldtäkt som brott mot mänskligheten. Det steget banade väg för att i högre grad ställa förövare till svars för brott som drabbar kvinnor och flickor mycket hårdare än andra. I en intervju förklarade Pillay vad domen betydde: ”Sedan urminnes tider har våldtäkt betraktats som krigsbyte. Nu kommer det att betraktas som ett krigsbrott. Vi vill sända en tydlig signal om att våldtäkt inte längre är en krigstrofé”.

Arbetet i Rwanda gjorde att kvinnorättsförespråkare fick upp ögonen för henne. De var med och formade den nya Internationella brottmålsdomstolen, och när domstolen väl hade inrättats blev Pillay en av dess första domare. År 2003 valdes hon in i domstolens överklagandeavdelning. Hon lämnade posten 2008 för att bli FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Det uppdraget hade hon fram till 2014, och hon var den första kvinnan från det globala syd på den posten. Nu skulle hon inte längre döma i enskilda mål. I stället måste hon övertyga regeringar om att hålla sina åtaganden, under en period som präglades av den arabiska våren och inbördeskriget i Syrien.

Hennes senaste uppdrag är också det mest omstridda. Hon var ordförande för FN:s oberoende internationella undersökningskommission för det ockuperade palestinska området, ett organ som inte uttalar sig å FN:s vägnar. I september 2025 kom kommissionen fram till att Israel hade begått folkmord under kriget i Gaza. Israel har avvisat anklagelsen. Kritiker, däribland Jerusalem Center for Public Affairs, har kallat vissa av hennes uttalanden om konflikten antisemitiska. I dag är hon domare i Internationella domstolen, i målet där Myanmar anklagas för folkmord.

I Sydafrika togs priset emot med nationell stolthet. Pillay är den femte sydafrikanen som får fredspriset, efter Albert Luthuli 1960, Desmond Tutu 1984 samt Nelson Mandela och F. W. de Klerk 1993. Hon är den första sydafrikanska kvinnan som får det. Na’eem Jeenah är seniorforskare vid Mapungubwe Institute for Strategic Reflection. Han kallade priset ”en ära inte bara för Sydafrika utan för hela Afrika, en kontinent som brottas med sina egna konflikter och brott mot den internationella rätten”. Han trodde inte att priset skulle förändra palestiniernas situation. Däremot menade han att det ”bidrar till den samlade moraliska och juridiska bevisningen mot Israel”.

Även Nobelkommittén talade om att den internationella rätten tillämpas ojämnt. Den pekade också på att mäktiga stater och ledare ofta kan undgå att ställas till svars. Internationella brottmålsdomstolens ordförande Tomoko Akane sa att ”i en tid då den internationella rättsordningen och rättsstaten står inför djupgående utmaningar har detta erkännande en särskild betydelse”.

Innan dagen var slut drabbades den domstol som Pillay hade varit med om att bygga upp av de hittills mest omfattande sanktionerna från president Donald Trumps administration. Washington hade redan tidigare infört sanktioner mot domstolens åklagare och domare. Den här gången kunde åtgärderna även straffa företag som levererar tjänster till själva domstolen. ”President Trump kommer aldrig att låta Internationella brottmålsdomstolen åtala amerikaner”, sa utrikesminister Marco Rubio i ett uttalande. Domstolens biträdande åklagare Nazhat Shameem Khan fördömde sanktionerna och sa att de inte skulle hindra tribunalen från att fortsätta sitt arbete.